Arktis stormar

Argumentet att varmare klimat leder till fler stormar är en av klimatalarmisternas stöttepelare i deras jakt på att omvända jordens befolkning till eko-socialistiskt leverne. Som så ofta är fallet har dylika argument svagt eller oftast inget stöd i datan utan är enbart baserade på ovaliderade klimatmodellprodukter.

Exempelvis pekar ny forskning på att orkaner och tropiska cykloner vare sig har eller kommer att bli fler eller mätbart starkare (se tidigare inlägg här och här) och en rekonstruktion av Europas vindar 130 år bakåt i tiden har visat att medelvindhastigheten är lägre idag än den var förr i tiden (se Climate Dynamics 2007 - European storminess: late nineteenth century to present).

Men, alarmisterna bör ges "credit" när så är befogat även om - som i det här fallet - utgången i slutändan kan bli diametralt motsatt till vad dom varnar för.

En ny studie gjord av NASA Goddard Space Flight Center i sammarbete med Woods Hole Oceanographic Institution samt Arctic and Antarctic Research Institute i Ryssland visar att antal stormar över Arktis under åren 2000-2006 var fler än under perioden 1950-1979, något som i studien kopplas till varmare hav.

Rekonstruktion av stormarnas antal och rörelsemönster, förr och nu

Att antal stormar har ökat har lett till att maxhastigheten på transporten av sjöis i den s.k. transpolära driften under den analyserade 56-års perioden har ökat, sommartid från 20 till över 60 cm/sekund och vintertid från 15 till 50 cm/sekund. Sjöisen rör om havet vilket leder till signifikant ökad mixning av de övre vattenlagren, vilket i sin tur leder till ökad konvektion (värmetransport) mellan olika lager och skapar en generell instabilitet.

Havet runt Arktis blir genom denna process kapabel att ta upp mer koldioxid från atmosfären. Vi får med andra ord en negativ återkoppling till det varmare klimatet - en naturlig regulator som förhindrar att klimatet löper amok ("tipping points").

Årligen står Jordens hav för ungefär 30% av det naturliga koldioxidupptaget, människans koldioxidutsläpp ligger på ca 3% av de naturliga utsläppen varav ca 40% av dessa tas upp av naturen.

Man skulle alltså kunna spekulera i att om Arktis hav ökar koldioxidupptaget med någon eller några procent under de kommande 50-100 åren samtidigt som vi drastiskt minskar koldioxidutsläppen kan vi få problem av långt värre natur än en global uppvärmning!



NASA-studiens huvudförfattare, Sirpa Häkkinen på Goddard SFC, säger följande i en kommentar:

Although it remains to be seen how this may ultimately play out in the future, the likelihood this increasing trend and link between storminess and ice drift could expand the Arctic's role as a sink for extracting fossil fuel-generated carbon dioxide from the air is simply fascinating. If it unfolds in the way we suppose, this scenario could, of course, affect the whole climate system and its evolution.

Oavsett vad dom egentliga konsekvenserna av denna upptäckt blir så kan vi återigen konstatera att det här med bli "klimatsmart" - dvs våra kunskaper om hur de klimatstyrande processerna hänger ihop - är vi ljusår ifrån att uppnå.

Källa:
NASA Study Finds Rising Arctic Storm Activity Sways Sea Ice, Climate

NASA/Ulysses telekonferens

[Uppdaterad 2008-09-24 kl. 09:21]

Lite sammanställning av NASA:s telekonferens idag om solens tillstånd och de data man har samlat in med satelliten Ulysses (med reservation för ev. felaktigheter då detta skrevs under telekonferensen).

- Nuvarande solminima är ovanligt mht data insamlat med satelliter och markinstrument de senaste 50 åren, dock inte ovanlig sett över de senaste 200 åren.

- Heliosfären (solvinden) är ovanligt svag, bekräftas av elektrondensitet- och temperaturmätningar som har jämförts med data från 1994-95.


- Oklart om fortsatt utveckling, dvs hur framtida solcykler kommer att se ut men solen är just nu extremt inaktiv. Prognoser som bygger på empiriska modeller är förmodligen inte mycket att lita på.

- Nytt Maunder minimum dock inte särskilt troligt.

- Rymdfärder utanför jordens magnetosfär (till månen, Mars etc.) inte att rekommendera i nuläget pga ökad risk för kraftiga utbrott av kosmisk strålning från solen (färre men 20% kraftigare och dödligare utbrott).

- Kosmiska strålning som inte kommer från solen ökar nu också pga heliosfärens försvagade tillstånd (se Svensmark teori och nedan)

- Ingen av forskarna vågade göra kopplingar mellan detta ovanliga solminima med nuvarande klimatutvecklingen ("vi är inga experter","klimatet påverkas inte av 11-åriga cykler" blah blah blah) . Dock medgav en av forskarna att koppling finns mellan avkylning och utdragna perioder av solinaktivitet, exempel som gavs var Maunder minimum.

- Två av forskarna ville inte ta ställning till kopplingen mellan solens tillstånd och klimatfrågan och avböjde att svara på journalistens fråga.

Vi vet nu alltså med säkerhet att solens nuvarande grad av inaktivitet är något som inte har inträffat under modern tid. Den globala temperaturutvecklingen - som enligt AGW-teorin borde fortsätta uppåt de närmaste 10-15 åren - blir nu mer än någonsin intressant att följa.

NASA:s pressrelease om solminimat finns här.

Läsvärt papper av Jasper Kirby, CERN, publicerat i Surveys in Geophysic i mars detta år, som till fullo stöder Henrik Svensmark teori om koppling mellan kosmisk strålning och långskaliga klimatvariationer:
Cosmic Rays And Climate

Globala uppvärmningens väktare

DN.se skriver ikväll att globalt har denna vinter varit den kallaste på 14 år, och nämner mycket riktigt La Nina som orskande faktor.

Däremot är två andra saker i artikeln inte helt korrekta, båda enligt artikeln uttalade av Markku Rummukainen på SMHI.

För det första sägs att den långsiktiga globala uppvärmningen inte har avstannat, vilket enligt all tillgänglig data är fel. Någon reell temperaturförändring har inte skett sedan år 2001, vilket ger 7 år utan förändring. Om den långsiktiga uppvärmningen har avstannat eller inte är just nu osäkert (förutom i klimatmodeller). Denna temperaturplatå har till och med erkänts av IPCC:s ordförande, Rajendra Pachauri.

GISS (grön kurvan) är den temperatur som refereras i DN:s artikel

För det andra så påstår Rummukainen att "ingenting med Nasas siffror som är överraskande". Ett globalt medeltemperaturfall på ca 0.6 grader Celcius i samtliga mätserier under ett fåtal månader är verkligen ingenting annat än överraskande. Den som påstår annat vet inte vad han eller hon pratar om, oavsett vem arbetsgivaren är.

På tal om La Nina, denna verkar nu försvagas. Mer om detta följer senare...

Länk mellan nederbörd och föroreningar?

NASA:s Goddard Space Flight Center meddelar att man möjligtvis har funnit en länk mellan mänsklig aktivitet och nederbörd under sommarhalvåret. Studien gäller sydöstra USA där man har gjort jämförelser mellan dygnsnederbörd uppmätt av satelliten TRMM (Tropical Rainfall Measuring Mission) och förekomsten av atmosfäriska föroreningar.

Det är väl känt att partiklar i atmosfären, i meteorologiska termer även kallat föroreningar eller aerosoler, krävs för att en regndroppe ska kunna bildas. Partiklarna gör att de mikroskopiska vattendroppar som planlöst virrar runt i molnen får någonting att fästa i. På detta sätt bildas en lite större droppe som sedan samlar på sig mer vatten, växer i storlek osv. Efter en tids ackumulation har droppen blivit så pass tung att den faller till marken.

Thomas Bell som ledde denna NASA-studie säger sig ha funnit ett samband mellan styrkan på nederbörden plus vädersystemens storlek och mängden atmosfäriska föroreningar. Statistiskt så faller största mängderna nederbörd tisdagar till torsdagar, medan minsta mängden faller lördagar till måndagar. Detta korrelerar med industriella utsläpp som har sin veckovisa kulmen på onsdagar. I Bells studie har man statistiskt visat att tisdagar har i snitt 1.8% större nederbördsmängder än lördagar.

Bell säger; "It's eerie to think that we're affecting the weather. It appears that we're making storms more violent."

Det verkar dessvärre som att Bell inte har hört talas om "cloud seeding", en vädermodifikationsteknik som har använts länge världen över just för att öka nederbörd, men också för att reducera risken för svåra hagelstormar...




Bilden ovan ska enligt NASA/GSFC visa regncyklerna i sydöstra USA under en veckas tid, sammanställt av medelvärden från satellitmätningar utförda under perioden 1998 till 2007. Svarta områden indikerar lite regn, rött är mycket regn. (illustrationen är underlig, ser ut att vara exakt samma konturer som repeteras oändligt...)

Även om sambandet mellan aerosoler->molnbildning->ökad nederbörd låter helt rimligt så är frågan om andra faktorer har beaktats. Exempelvis borde glass- och öl- och läskförsäljningen öka dramatiskt under sommarhalvårets helger jämfört med vardagar. Kan detta på något sätt kyla lägre troposfären vilket skulle minska luftens kapacitet att behålla vattenånga, och därmed förorsaka minskad nederbörd under helgerna?

Sedan bör man även ställa den viktigaste frågan av alla; Finns det någon egentlig nackdel med att det regnar mindre på helgerna?

Här finns i alla fall ett ypperligt tillfälle att ta reda på hur aerosoler påverkar temperaturen. Detta görs enkelt genom att jämföra temperaturer uppmätta lördagar-måndagar över flera år med motsvarande mätningar tisdagar-torsdagar. Eftersom det tydligen finns en kortperiodisk varians i aerosolhalterna så borde något slags mönster synas även i temperaturdatan. Med ett experiment som detta kanske vi kan få en bättre indikation på i vilken riktning aersoler påverkar den globala temperaturen.

GLORY

I december i år planerar NASA att skjuta upp GLORY, en satellit som under minst 3 års tid ska försöka bringa mer klarhet i hur aerosoler och solstrålning påverkar klimatet. Ombord på satelliten finns instrumenten AEROSOL Polarimetry SENSOR (APS) och Total Irradiance Monitor (TIM). TIM mäter den totala inkommande solstrålningen och är samma instrument som f.n. sitter på satelliten SORCE som driftsattes 2003.

Det är nog ingen vild gissning att en hel del ögonbryn kommer att höjas när projektet börjar generera resultat, speciellt när man tar i beaktning hur enormt lite vi känner till om aerosolers och solens klimatpåverkan och den undermåliga aerosol-relaterade mikrofysik som används i klimatmodeller. I presentationen av projektet sägs bland annat följande:

As is evident from Fig. 1, the estimated magnitude of the net aerosol forcing and its current uncertainty are comparable to those of the sum of all climate forcings.

The analysis by Hansen et al. (2005), as well as other recent studies (see, e.g., the reviews by Ramaswamy et al. 2001; Kopp et al. 2005b; Lean et al. 2005; Loeb and Manalo-Smith 2005; Lohmann and Feichter 2005; Pilewskie et al. 2005; Bates et al. 2006; Penner et al. 2006), indicates that the current uncertainties in the TSI and aerosol forcings are so large that they preclude meaningful climate model evaluation by comparison with observed global temperature change. These uncertainties must be reduced significantly for uncertainty in climate sensitivity to be adequately constrained (Schwartz 2004).

Stycket ovan kan nog bara tolkas som att NASA nu medger att värdet på klimatkänsligheten som har fåtts fram genom främst klimatmodellering (e.g. IPCC, Hansen m fl) har så stora osäkerheter i sig att det i praktiken och för närvarande är obrukbart i seriösa forskningssyften.

Läs hela pappret [PDF]

Ny rapport om Arktis från NASA/JPL

Nu har det mer eller mindre bekräftats det som jag och många andra klimatskeptiker med mig trodde (se t ex inlägg från Oktober), nämligen att avsmältningen av is på Arktis till största delen inte kan tillskrivas den högst måttliga globala uppvärmningen som vi har haft de senaste hundra åren.

Ett team forskare från NASA rapporterade den 13 November att de nu har upptäckt en omsvängning i havscirkulation i Arktiska Oceanen vilken till fullo drivs av kända dekadala vindcirkulationsförändringar. Med andra ord och inte helt överraskande, en del av en naturlig process.

Ledaren för NASA-teamet, James Morrison säger:

Our study confirms many changes seen in upper Arctic Ocean circulation in the 1990s were mostly decadal in nature, rather than trends caused by global warming.

While some 1990s climate trends, such as declines in Arctic sea ice extent, have continued, these results suggest at least for the 'wet' part of the Arctic -- the Arctic Ocean -- circulation reverted to conditions like those prevalent before the 1990s

Det finns nu tre kända faktorer som signifikant har bidragit till uppvärmningen av Arktis och därigenom avsmältningen av is i modern tid; Vindmönster, industriellt sot (upp till 50%) och nu senast alltså bekräftade förändringar i vattencirkulationen. Sammantaget blir det inte många procent över åt stackars CO2 att leka med.

Detta samtidigt som FN:s generalsekreterare och huvudalarmisten Ban-Ki Moon besökte Antarktis (artikel här) i sin jakt på mer makt åt FN för att observera effekterna av den globala uppvärmningen. Ban-Ki kanske borde ha stannat på sitt kontor och läst på lite istället. Antarktis av alla ställen har haft en marginell avkylning sedan 1950 och hela -0.2°C sedan 1989. Det enda stället som på kontinenten som uppvisar uppvärmning är Antarktiska halvön som sticker ut från resterande delar av landmassan och är utsatt för både luft och vattenströmmar som kan förklara uppvärmningen.

Vad hände med isen?

Ingen har väl missat att Arktis istäcke nyligen täckte den lägsta uppmätta arean sedan satellitmätningarna började 1979, något som även togs upp i denna blogg tidigare.

Ett "litet" mysterium beträffande isdatan har dock nyligen uppdagats av en användare på ett engelskt forum. Via en webbsida som kallas Wayback Machine, som arkiverar gamla versioner av webbsidor, hittade denne individ en äldre version av det diagram på Cryosphere Today som visar avvikelser för Arktis istäcke. (Cryosphere Today publiceras av Polar Research Group som tillhör universitetet i Illinois.)

Vid jämförelse av det äldre diagrammet från December 2006 och det diagram som finns på webbsidan idag (gjort i Juli 2007) hittar man en ganska uppseendeväckande skillnad i datan för åren 2000 till 2007.

Cirka 500.000 kvadratkilometer is har på något mystiskt sätt försvunnit ur statistiken!

500.000 km² motsvarar ca 5% av Arktis genomsnittliga istäcke, eller för att sätta det hela i perspektiv så är Sveriges yta 449.964 km²

Diagrammet nedan är en kompositbild av de två diagram det handlar om. Röda kurvan är data från det äldre diagrammet, svarta kurvan från den nyare versionen. De feta röda respektive svarta linjerna är uppskattat snitt för respektive kurva från år 2000 och framåt.

Nedan syns de två diagrammen separerade från varandra:

Att periodiska korrigeringar av klimatdata görs är relativt vanligt men det ska också tydligöras av de institutioner eller forskare som tillhandahåller och analyserar datan varför och hur korrigeringen har gjorts så att till exempel forskare som använder denna data för sin forskning kan uppdatera sin information om nödvändigt. Så har inte varit fallet här och man måste ju fråga sig vad orsaken till detta är?

Detta förfarande påminner inte så lite om James Hansens (NASA/GISS) fadäs; Hansen korrigerade temperaturerna för USA:s markväderstationer för någon månad sedan vilket resulterade i att 1998 åkte ned från första plats som varmaste uppmätta år till förmån för 1934. Även om korrektionen i detta fall var liten -- någon tiondels grad -- så gjordes den i all tysthet och utan officiella pressreleaser vilket är emot NASA:s normala förfarande och policy. Mer om det sistnämnda debaklet finns att läsa i följande artikel och på Climate Audit.

Om den borttappade isen på en halv million km² är tecken på en pågående klimatkonspiration eller ej överlåter jag med varm hand åt andra att spekulera om. Det står dock ganska klart att vissa forskare och institut verkar göra allt vad dom kan för att göra livet enklare för konspirationsteoretikerna.