Douglass/Christy mot strömmen

Idag har vi ytterligare ett papper som går rakt emot klimatströmmen, publicerat i [Exxon-sponsrade kiosk-] tidskriften Energy and Environment av [de två SUV-körande, cigarrrökande, oljefinansierade] klimatforskarna David Douglass och John Christy.

Douglass och Christy har i sitt papper försökt hitta belägg för IPCC:s påstående att växthusgaser, primärt CO2, är orsaken till den största delen av den observerade globala uppvärmningen. Douglass och Christy misslyckades...

D&C använde sig av satellitdata från UAH och sökte efter temperaturtrender i det tropiska bandet eftersom det är här den antropogena signalen enligt alla gängse teorier ska synas först.

Vad man hittade var en stark korrelation mellan temperaturen och En Nino. Efter att ha eliminerat effekten av El Nino samt de två vulkanerna El Chichon och Pinatubo, som båda hade klimatpåverkande utbrott under den tidsperiod som analyserades, fann man en mycket svag underliggande trend på 0.062±0.010° K/årtionde. (grader Kelvin och Celsius är utbytbart här).

Korrelation mellan temperaturen i tropiska bandet (N30° till S30°) och El Nino

Enligt IPCC:s grundmodell för uppvärmning orsakad av CO2 och räknat utan positiva återkopplingar så bör effekten av CO2 allena vara 0.070° K/årtionde. De flesta klimatforskare (på alla sidor) är överrens om detta värde. Men, som dom flesta som har hängt med redan vet så är ju just diverse positiva återkopplingar den mekanism som används för att klimatmodellera fasansfulla 3-6 graders högre temperatur år 2100.

Den reviderade IPCC-formeln blir då 0.070g° K/årtionde där g är faktor orsakad av positiva återkopplingar. Enligt antropogena globala uppvärmningsteorin har g ett värde mellan 3 och 4 och ett snitt av detta intervall ger oss därmed en uppvärmning på 0.245° K/årtionde (ger ca 2.2 grader år 2100).

Globala uppvärmningen fördelad på tropikerna, norra- samt södra halvklotet. Endast norra halvklotet uppvisar en anmärkningsvärd uppvärmning, något som inte är konsistent med AGW-teorin.

Tyvärr [för alla klimatkatastrof-ivrare] har nu alltså D&C med sin analys visat att det inte existerar någonting i satellitdatan som stödjer påståendet att g skulle vara större än 1. Snarare finns det tecken på att g är mindre än 1 vilket innebär att det finns negativa återkopplingar som delvis kompenserar för den högst minimala uppvärmning som CO2 har förorsakat.

Man konstaterar även att dessa negativa återkopplingar inte kan vara orsakade av aerosoler samt att den observerade uppvärmningen på norra halvklotet inte är konsistent med den förväntade effekten av CO2-orsakad uppvärmning.

Jag ser med spänd förväntan [inte egentligen] fram emot att läsa om detta i vår svenska [klimatfanatiska vänster-] media!

(Se även tidigare relaterade inlägg här och här)

Källor:
Douglass, Christy: Limits on CO2 Climate Forcing from Recent Temperature Data of Earth

Moln - orsak eller verkan?

Det är sedan tidigare väl känt att moln är en stor osäkerhetsfaktor i klimatmodellering, så pass stor så att stora delar av den antropogena uppvärmning som av klimatmodeller spås inträffa i framtiden i praktiken står och faller med hur responsen på molnbildningen blir vid en ökad global temperatur.

Förenklat kan man säga att AGW-teorin spår att ett varmare klimat orsakar mer värmeisolerande, höga cirrusmoln, vilka i sin tur ytterligare bidrar till att höja temperaturen. Det är tack vare denna och ett antal andra liknande s.k. positiva återkopplingsmekanismer som modellerna får en hög klimatkänslighet och därmed kan projicera temperaturökningar på mellan 3 och 6 grader fram till år 2100. För att detta ska gå ihop är man tvungen att anta, felaktigt som vi ska se nedan, att det är temperaturen som driver molnbildningen och inte tvärtom.

I tidigare inlägg har jag berört ett antal andra publicerade papper som sammantaget visar att IPCC-koncensusgänget generellt verkar räkna med för hög klimatkänslighet. I ett nytt papper som publiceras i Journal of Climate demonstrerar Roy Spencer och William Braswell att klimatmodellernas formler för moln gör att helt slumpvisa dagliga variationer i molntäcket orsakar årliga fluktuationer i havstemperaturerna som liknar en positiv återkoppling, men i själva verket inte är det. Här är alltså ännu en i raden av indicier som visar på att den i klimatmodeller antagna klimatkänsligheten är för hög. Från artikeln om denna studie på Physorg.com:

Spencer and his co-author, principal research scientist William (Danny) Braswell, used a simple climate model to demonstrate that something as seemingly innocuous as daily random variations in cloud cover can cause year-to-year variation in ocean temperature that looks like -- but isn't -- "positive cloud feedback," a warmth-magnifying process that exists in all major climate models.

"Our paper is an important step toward validating a gut instinct that many meteorologists like myself have had over the years," said Spencer, "that the climate system is dominated by stabilizing processes, rather than destabilizing processes -- that is, negative feedback rather than positive feedback."

Slumpvisa variationer ska givetvis inte orsaka några förändringar alls - dessa är brus.

Grafen nedan är en sammansättning av HADCRUT3 global temperaturavvikelse (blå) och ISCCP global molntäckesmätning (röd, juli 1983-juli 2007). Den sistnämnda kurvan (y-axeln 63-71%) är inverterad och sedan överlagd på temperaturerna.



Båda kurvorna i originalversion återfinns på climate4you.com

Korrelationen är visuellt tydlig men frågan är alltså vilken av parametrarna som är den drivande? Spencer och Braswell:s studie antyder att det är den röda kurvan, dvs variationer i molntäcket som driver temperaturerna. Då det inom klimatmodellering felaktigt antas motsatsen blir produkten en alldeles för hög klimatkänslighet. Från abstraktet:

For model runs producing monthly shortwave flux anomaly and temperature anomaly statistics similar to those measured by satellites, the diagnosed feedbacks have positive biases generally in the range of -0.3 to -0.8 W m-2 K-1. These results suggest that current observational diagnoses of cloud feedback – and possibly other feedbacks -- could be significantly biased in the positive direction.

Källor:
Journal of Climate, Spencer, Braswell: Potential Biases in Feedback Diagnosis from Observational Data: A Simple Model Demonstration
Physorg.com artikel

Mer om klimatkänslighet

I slutet på förra året skrev jag om Petr Chylek et. al som visade att den klimatkänslighet (temperaturökning vid fördubbling av mängden CO2) som IPCC använder sig av är överskattad och snarare verkar ligga i intervallet 1.1°C till 1.8°C än 2-6 grader.

Chylek, verksam på Los Alamos National Laboratory, har fortsatt att gräva i detta och nu återigen publicerat en artikel ihop med Ulrike Lohmann, Institute for Atmospheric and Climate Science i Schweiz.

Förra gången använde man sig av nutida satellit- och markobservationer, denna gång har man undersökt isborrkärnan Vostok, uppborrad i Antarktis.

Genom att titta på temperaturen och koncentrationerna av koldioxid, metan, och aerosoler för en period från 42000 år bakåt till nutid samt verifiera förhållandet mellan koncentrationen aerosoler och temperatur i klimatmodeller konstaterar Chylek och Lohmann att klimatkänsligheten med 95% sannolikhet ligger mellan 1.3°C och 2.3°C.

Detta är alltså på eller under IPCC:s lägsta intervall 2°C till 4.5° C, ljusår ifrån de extremvärden på 6°C som media och Al Gore så gärna framför, och stämmer väl överrens med den tidigare studien.

IPCC:s scenarion. Chylek och Lohmanns medelklimatkänslighet ligger ungefär på den gröna kurvan, SRES scenario B1 vilket motsvarar stabilisering på 550 ppm CO2.


Från abstraktet:

We find the change in aerosol radiative forcing during the LGM to Holocene transition to be 3.3 ± 0.8 W/m² and the climate sensitivity between 0.36 and 0.68 K/Wm⁻² with a mean value of 0.49 ± 0.07 K/Wm⁻². This suggests a 95% likelihood of warming between 1.3 and 2.3 K due to doubling of atmospheric concentration of CO₂

Återigen konstateras alltså att den verkliga klimatkänsligheten är lägre än IPCC:s virtuella dito när aerosoler inberäknas. Återigen måste man också fråga sig om någon kommer att lyssna?

Abstrakt: Aerosol radiative forcing and climate sensitivity deduced from the Last Glacial Maximum to Holocene transition

Mer info på WorldClimateReport.org

GLORY

I december i år planerar NASA att skjuta upp GLORY, en satellit som under minst 3 års tid ska försöka bringa mer klarhet i hur aerosoler och solstrålning påverkar klimatet. Ombord på satelliten finns instrumenten AEROSOL Polarimetry SENSOR (APS) och Total Irradiance Monitor (TIM). TIM mäter den totala inkommande solstrålningen och är samma instrument som f.n. sitter på satelliten SORCE som driftsattes 2003.

Det är nog ingen vild gissning att en hel del ögonbryn kommer att höjas när projektet börjar generera resultat, speciellt när man tar i beaktning hur enormt lite vi känner till om aerosolers och solens klimatpåverkan och den undermåliga aerosol-relaterade mikrofysik som används i klimatmodeller. I presentationen av projektet sägs bland annat följande:

As is evident from Fig. 1, the estimated magnitude of the net aerosol forcing and its current uncertainty are comparable to those of the sum of all climate forcings.

The analysis by Hansen et al. (2005), as well as other recent studies (see, e.g., the reviews by Ramaswamy et al. 2001; Kopp et al. 2005b; Lean et al. 2005; Loeb and Manalo-Smith 2005; Lohmann and Feichter 2005; Pilewskie et al. 2005; Bates et al. 2006; Penner et al. 2006), indicates that the current uncertainties in the TSI and aerosol forcings are so large that they preclude meaningful climate model evaluation by comparison with observed global temperature change. These uncertainties must be reduced significantly for uncertainty in climate sensitivity to be adequately constrained (Schwartz 2004).

Stycket ovan kan nog bara tolkas som att NASA nu medger att värdet på klimatkänsligheten som har fåtts fram genom främst klimatmodellering (e.g. IPCC, Hansen m fl) har så stora osäkerheter i sig att det i praktiken och för närvarande är obrukbart i seriösa forskningssyften.

Läs hela pappret [PDF]

Nya rön om klimatkänsligheten

I sina klimatmodeller räknar IPCC med en klimatkänslighet på 0.75 ±0.25 K/Wm² vilket påstås leda till temperaturökningar på mellan ca 2 och 6 grader C vid en fördubbling av koldioxidnivåerna jämfört med preindustriella nivåer.

Sannolikheten för att det ska bli 6 grader varmare är givetvis mycket låg, mindre än 0.5%, och kräver en rad samverkande positiva återkopplingar som höjer temperaturen utöver den isolerade uppvärmningseffekten av CO2 och andra växthusgaser. Osannolikheten för att ett sådan scenario skulle inträffa har dock inte hindrat exempelvis Mark Lynas att ge ut en science fiction bok kallad 6 grader, något som nu visat sig vara ett kriminellt naturresursslöseri av trycksvärta, nedhuggna träd och massiva CO2-utsläpp vid tillverkning och transport av boken till återförsäljarna.

Lynas bok beskriver hur den katastrofdrabbade världen kommer att se ut vid 6 graders höjning av temperaturen och DN:s Karin "Alarmisten" Bojs var inte sen med att följa efter med sin löljiga artikelserie som i praktiken var ett direkt plagiat av boken och/eller en flersidesannons. (se tidigare bloginlägg).

Nu visar det sig (i vanlig ordning bör tilläggas) att denna alarmistiska position - liksom klimatmodellerna - inte har något vetenskapligt stöd när faktiska mätdata analyseras.

Enligt en nyligen publicerad studie i Journal of Geophysical Research (utges av American Geophysical Union, AGU) är klimatkänsligheten betydligt lägre när effekten av aerosoler räknas in, faktiskt hela 50% lägre än vad IPCC räknar med.

De sex forskarna som medverkade i studien är verksamma i USA på Space and Remote Sensing samt Earth and Environmental Sciences (Los Alamos National Laboratory), NASA/GISS(*), JPL, samt i Schweiz på Institute for Atmospheric and Climate Science, ETH Zürich. Abstraktet finns att läsa här

I studien så har klimatkänsligheten fastställs till 0.385 0±0.095 K/Wm² och en fördubbling av mängden CO2 räknat på detta skulle orsaka en temperaturhöjning med mellan 1.1 och 1.8 grader, dvs betydlig under IPCC:s "best case" scenario som ligger på över 2°C. Extrapolerat ca hundra år framåt i tiden från och med idag så får vi i ett "business as usual" scenario med fördubblad mängd CO2 en ytterligare temperaturökning på mellan 0.5 och 1.2 grader ((1.45 ±0.35) - 0.6), det vill säga knappast något som jorden inte klarar av att hantera.

(*) Det är högst anmärkningsvärt att en av forskarna jobbar på NASA/GISS och alltså motsäger sin egen chef, James Hansen, en av världens absolut värsta klimatalarmister som fortsätter att hävda (som han har gjort i snart 30 år) att jordens klimat står inför en s.k. "tipping point", en punkt då klimatet kommer att löpa amok pga människans påverkan.

"Aha, men du glömmer det positiva återkopplingarna" utropar kanske den inbitet troende AGW-tomten!

Återkopplingar eller "feedbacks" i ett dynamiskt system verkar så att positiv feedback förstärker en effekt medans negativ feedback dämpar den. En marginell temperaturhöjning skulle i teorin alltså initiera en positiv återkoppling, exempelvis albedoförändring pga minskat istäcke, som i sin tur orsakar ytterligare temperaturhöjning etc. ad nauseam. Men faktum är att mycket tyder på att IPCC konsistent använder fel tecken för återkopplingar vilket resulterar i att klimatmodellerna - och därmed de projektioner som dessa genererar - i alldeles för stor grad domineras av positiva återkopplingar.

Detta påstår i alla fall Olavi Kärner, verksam på Tertu Observatory i Estland. Kärners senaste papper, vilket är en revision av tidigare studier fast med ny data, använder i motsats till IPCC historisk data för att fastställa den i klimatsystemet dominerande återkopplingen. Och hör och häpna - Kärners slutsats är att negativa återkopplingar är de dominanta, dvs raka motsatsen mot vad IPCC använder i klimatmodellerna, och att jordens klimat är fullt självreglerande och därmed kapabelt att ta om hand om de växthusgaser vi släpper ut!

I Kärners papper finns bl a följande att läsa:

Time series analysis results on the basis of 24 long temperature series from various European and Asian stations do not support the IPCC conclusion about the dominant role of positive feedback (e.g Soden and Held 2006) as long as the cumulative feedback sign is considered. Vice versa, the variability of the air temperature at these stations during the last centuries shows that the influence of growing CO2 concentration in the atmosphere has been totally eliminated by the system’s negative feedback. One can expect that the IPCC used four key feedbacks represent too weak tool to properly describe the cumulative effect of all actually operating feedback loops in the climate system. Its results are therefore not relevant for understanding the current climate system variability.

Kärners data är inte okänd för IPCC, man har helt enkelt valt att inte inkludera hans arbete då det diametralt motsäger de resultat som fås ut av klimatmodeller.

Kärners papper, full text [PDF] samt hemsida.

Något säger mig att framtida IPCC-publikationer kommer att se väldigt mycket annorlunda ut än de vi har sett hittills. Alternativt kommer panelen att få stora trovärdighetsproblem om man fortsätter att ignorera studier som dessa.