skip to main |
skip to sidebar
I en artikel i tidningen Sydney Morning Herald säger nu forskare på universitetet i New South Wales, Australien, att uppvärmningen i landet inte kommer att bli så stor som tidigare befarats.
Istället för befarade 3-5°C kommer man nu fram till att uppvärmningen vid seklets slut snarare hamnar på mellan 2 och 3°C. Det här resultatet fick man genom att analysera vilka av IPCC:s klimatmodeller som bäst stämde med verkliga klimatutvecklingen, och därefter sortera bort de allra sämsta modellerna. Studien kommer att publiceras i Geophysical Research Letters.
Forskarna bakom studien varnar dock att detta knappast är goda nyheter, även 2-3 grader högre temperatur kommer ha ödesdigra konsekvenser för befolkningens hälsa, infrastrukturen och djurlivet.
Av det nya rönet följer även att om man sorterade bort de näst sämsta och de mindre bra modellerna så skulle man inte ha några modeller kvar.
Graf ovan är från Lucia Liljegrens blogg The Blackboard där en temperaturtrend framräknad av multipla modeller (blå linje) jämförs med temperaturtrenden i mätserierna NOAA, HadCRUT och GISS. Som vi tydligt ser så är den globala uppvärmningen värre än befarat - i klimatmodellerna. Skillnaden i projicerad och faktiskt trend överstiger 1 standardfel.
Källor:
Sydney Morning Herald: artikel
University of NSW: pressrelease, artikel
Beroende på hur man tolkar historisk orkandata så får man stora skillnader i projektioner om orkanernas framtida utveckling, dvs hur antalet kommer att variera om den globala temperaturen fortsätter att stiga.
Gabriel A. Vecchi på NOAA med kollegor på universiteten i Wisconsin och Miami har i en ny studie publicerad i Science gett sig på att göra projektioner baserade på två olika tolkningar av observationsdata för de senaste 50 åren och får - givetvis - två vitt skilda utgångar.
Hypotes 1 i Vecchi et al:s studie innebär att orkanbildningen endast styrs av ytvattentemperaturen (SST) i Atlanten, med andra ord har SST på omgivande hav ingen påverkan på orkanbildningen. I detta scenario, där absolut SST är relevant, ökar antalet orkaner i framtiden så pass att den lägsta årliga frekvensen år 2100 ligger i linje med år 2005 som var något av ett rekordår sedan vädersatellitövervakning påbörjades.
I hypotes 2 å andra sidan antar man att SST i omgivande tropiska vatten har påverkan på orkanbildningen i Atlanten. I detta scenario, där relativ SST är det som räknas, sker ingen nämnvärd förändring i orkanfrekvensen.
Forskarna har även undersökt vilken av hypoteserna som bäst stämmer med den verkliga världen och föga överraskande kommit fram till att teori, modeller och observationer samtliga talar för att hypotes 2 är den korrekta:
The team further argues that the consistency between theory, numerical models, and historical observations offers compelling evidence that the ‘relative’ SST hypothesis is more accurate and provides a better framework for projections of future changes in hurricane activity.
Vecchi, även medförfattare till Thomas Knutsons papper från tidigare i år där det konstaterades att reviderade datormodeller inte visade på någon förändring i framtida orkanaktivitet, har med denna studie i praktiken spikat igen kistan för de alarmister som gång på gång har hävdat att global uppvärmning leder till fler orkaner.
Så här i Halloween-tider är jag dock ganska övertygad om att så fort nästa stora orkan drabbar ett större antal människor så kommer detta dammiga gamla argument att dras upp ur kistan av vår kära klimat-zombie Erland Källén.
Källor:
Pressrelease; It’s Relative: Contrasting Hurricane Theories Heat Up
Vecchi et al, Science: Whither Hurricane Activity?
Tom Knutson et al: Simulated reduction in Atlantic hurricane frequency under twenty-first-century warming conditions [PDF]
Relaterat inlägg: NOAA: Global uppvärmning förvärrar inte orkaner
I klimatmodellerna kan ingen höra dig skrika
I ett inlägg i december 2007 skrev jag om ett papper av Douglass et. al där det visades att klimatmodellernas temperaturtrender för troposfären över tropikerna avviker grovt från diverse olika mätdata (se Nådastöten för korthuset AGW).
Temperaturen i den tropiska troposfären kan definieras som ett "fingeravtryck" på antropogen global uppvärmning. Enligt teorin och klimatmodellerna är det här som tecknet på att människan påverkar klimatet ska synas först, detta genom att temperaturtrenden visar på en uppvärmning som är 2-4 ggr motsvarande trend vid markytan. Om trenden på uppvärmningen vid markytan är 0.1°C/årtionde så bör alltså trenden i troposfären vara 0.3 ±0.1°C/årtionde. Saknas detta fingeravtryck så är matematiken enkel - klimatmodellerna och teorin är fel.
Det är därför inte förvånande att klimatmodellerarna efter publiceringen av Douglass papper 2007 samlade sina krafter till en motattack, hela deras vetenskapsgren hängde ju plötsligt på en skör tråd. Motattacken kom genom ett nyligen publicerat papper i International Journal of Climatology (samma journal som Douglass papper publicerades i) där 17 forskare försöker invalidera Douglass et. al slutsatser. Efter att ha läst pappret över helgen finner jag det av flera orsaker föga imponerande.
Kritiken mot Douglass kan brytas ned i två delar:
Del 1: Falsifiera statistiken som Douglass et. al använder
Del 2: Falsifiera datan som Douglass et. al använder
Del 1: Falsifiera statistiken
Del 1. kan sammanfattas med 8 sidor statistiskt mumbo jumbo vars mål är att utöka modellernas osäkerhet i temperaturtrenden, från de ca ±0.05 grader som Douglass använder till ca ±0.275 grader. Därmed gör man osäkerheten lika stor eller större än den eftersökta trenden - vilket i sig säger en hel del om modellernas pålitlighet.
Vi kan för del 1 även konstatera att den till stor del är inspirerad av ett svamlande blogginlägg av Gavin Schmidt på RealClimate.org, i och för sig knappast förvånande då Schmidt är medförfattare till detta papper.
Del 2: Falsifiera datan
Eftersom Santer et. al hade uppenbarliga svårigheter med att peka ut rena felaktigheter i de mätserier som som Douglass använde så vad göra? Jo, man gräver fram nyare och mer justerade mätserier som bättre stämmer med modellerna och framställer denna data som bättre även om så nödvändigtvis inte är fallet.
Ett exempel är att Santer et. al föredrar att använda radiosonddata (ballonger med mätinstrument som skickas upp två gånger per dygn) RAOBCORE version 1.4 istället för version 1.2 som Douglass använde, detta trots att RAOBCORE 1.4 uppvisar onaturligt abrupta, stegvisa skiftningar i temperatur, luftfuktighet och nederbörd på olika höjder av troposfären. Signaturer som dessa i datan pekar på problem vid datainsamlingen och/eller analysen.
Ett annat exempel är dataserien IUK som i praktiken är en matematisk modell där saknad data fylls i automatiskt och instrumentella observationer korrigeras för att få en homogen produkt. IUK är för övrigt framställd av en viss S. C. Sherwood som är medförfattare till detta papper.
Ett tredje exempel är dataserien RICH som är framställd av samma person(er) som har gjort RAOBCORE och som likt dataserien IUK även detta till en del bygger på matematiska modell för komplettering av saknad data. I dokumentationen för RICH uttalas dessutom direkt stöd för Santers tidigare slutsatser (2005) om att troposfären över tropikerna värms upp. Varför någon som framställer en dataserie gör dylika uttal i ett papper som är ämnat för att dokumentera tillvägagångssättet är fullkomligt obegripligt, ända tills man går igenom författarlistan: Mätserierna RAOBCORE or RICH är båda framställda av en viss Leopold Haimberger - medförfattare till Santer et. al.
Douglass motivering till användandet av RAOBCORE 1.2 återfinns i källistningen nedan.
Trots denna intrikata väv av ryggkliande forskare som både framställer OCH validerar sin egen data mot klimatmodeller kvarstår ändå stora problem med modellerna, något som illustreras av grafiken nedan taget från deras papper.
Bilden till vänster illustrerar ett tvärsnitt av troposfären från ytan och upp till tryckhöjden 100 hektoPascal (ca 15 700 meter). Linjerna i diverse färger representerar temperaturtrender för de olika mätserierna och olika höjder. Det breda gula området är modellernas osäkerhet som Douglass et. al använde medans det grå området (som täcker 1/3 av grafens yta) är modellernas osäkerhet enligt Santer et. al.
De abrupta, onaturliga variationerna i dataserien RAOBCORE 1.4 är tydliga här. Den enda mätserien som någorlunda stämmer med modellerna över hela tvärsnittet är RICH och då endast inom modellernas högre osäkerhetsmarginal. Radiosonddata HadAT2, RATPAC och till och med IUK - som Santer et. al själva plockade fram för jämförelse - avviker konsistent grovt från modellernas projektioner.
Tack vare den expanderade (grå) osäkerhetszonen så kan man som klimatfrälst påstå att modellerna i stort stämmer med mätdatan. Tyvärr faller detta argument pladask när man inser vidden av modellernas osäkerhet - i snitt 0.45°C/årtionde! 0.45°C är, om man utgår ifrån nuvarande temperaturtrend 0.05 ±0.07°C/ årtionde i UAH:s satellitdata, en felmarginal på ca 300%. Med dylika felmarginaler kan jag med nästan 100% säkerhet prognosticera nästa dags lufttemperatur kl 12:00. Jag slår exempelvis vad om 20 kvasilijoner Euro att i morgon vid lunch blir det mellan +5 och +15 grader här i Stockholmsområdet.
Tittar man på trenderna för delområdena T2 och T2LT (rutorna till höger om grafen) så stämmer samtliga seriers trender utom en (T2-UMd, som likt RSS är en till UAH konkurrerande satellitmätningsserie) bäst med UAH satellitdata. Trots detta väljer Santer et. al i sitt papper att i huvudsak göra jämförelsen med RSS satellitdata. Modellerna visar för både T2 och T2LT uppenbart en alldeles för stor trend på uppvärmningen.
Jag är övertygad om att klimatalarmister världen över kommer att bli frälsta och pånyttfödda av detta papper men min slutsats är trots detta att Santer et. al är inte har visat någonting. Intrycket är snarare att det är ett desperat försök att till varje pris publicera en refutering av Douglass, trots uppenbar brist på solida argument.
Gänget bakom pappret Consistency of modelled and observed temperature trends in the tropical troposphere hade nog spenderat tiden bättre på att revidera sina klimatmodeller så att dom någon gång börjar stämma överrens med observationerna. Det som pågår nu inom klimatmodellkretsarna - att med näbbar och klor klänga sig fast vid vad modellerna visar trots påvisade brister - är bara löjligt.
Källor:
Santer et. al: Consistency of modelled and observed temperature trends in
the tropical troposphere[PDF] + pressrelease
Douglass et. al: A comparison of tropical temperature trends with model
predictions [PDF] + addendum [PDF]
Diskussion om storleken på korrigeringar av RAOBCORE 1.4 på ClimateAudit.org.
. .
SMHI har ihop med ett antal andra statliga verk investerat mycket prestige och skattepengar i en webbportal som är avsedd för klimatanpassning, och de konsultationsråd som ges på denna portal kan sannolikt förväntas kosta många miljarder skattepengar att implementera. Som förväntat är hela denna klimatportal-idé baserad på vad klimatmodellerna har att säga om klimatets framtida utveckling, med andra ord kommer denna portal att få skrotas inom några år när AGW-korthuset brakar ihop.
Tack vare en relativt nypublicerad studie i Hydrological Science Journal har vi nu ytterligare en pusselbit på plats och ytterligare ett kort i korthusets fundament har försvunnit. I studien konstaterar Koutsoyiannis et. al att klimatmodeller i stor utsträckning används inom hydrologiska och andra applikationer för att planera framtida scenarion - utan att modellernas tillförlitlighet överhuvudtaget har verifierats. SMHI med deras aktiva propagerande för klimatanpassning är ett lysande exempel på just detta.
Koutsoyiannis et. al jämförde 6 olika klimatmodeller som används i IPCC:s rapporter TAR (2001) och AR 4 (2007) med uppmätt nederbörd och temperatur på 8 olika ställen på jordklotet. Kriterierna för de punkter som valdes för jämförelsen var att dom låg på olika kontinenter, hade olika klimat och historisk tillförlitlig klimatdata över en 100-årsperiod.
Studiens resultat är inte helt överraskande; Tillförlitligheten på modellernas korttidsprojektioner (enstaka månader, år) är usel. På klimatologiska tidskalor (30 år löpande medelvärde) är situationen inte bättre - utan koppling till verkligheten och med andra ord vetenskapligt oanvändbart. Konkreta exempel som ges i studien är temperaturen i Vancouver och Albany som under observationsperioden hade sjunkit 1,5°C, samtidigt som modellerna predikade en höjning med 0,5°C.
Jämförelse modell vs observation, 30-årigt löpande medelvärde: Förändring i temperatur (övre t.v.) och nederbörd (övre t.h.) samt maximala naturliga variabiliteten för temperatur (nedre t.v.) och nederbörd (nedre t.h.). Klicka för större bild.
Koutsoyiannis et. al rön är milt uttryckt förödande för klimatmodellisterna, här ett urdrag ur studiens sluttext:
At the annual and the climatic (30-year) scales, GCM interpolated series are irrelevant to reality. GCMs do not reproduce natural over-year fluctuations and, generally, underestimate the variance and the Hurst coefficient of the observed series. Even worse, when the GCM time series imply a Hurst coefficient greater than 0.5, this results from a monotonic trend, whereas in historical data the high values of the Hurst coefficient are a result of large-scale over-year fluctuations (i.e. successions of upward and downward “trends”). The huge negative values of coefficients of efficiency show that model predictions are much poorer than an elementary prediction based on the time average. This makes future climate projections at the examined locations not credible.
Referenser:
Koutsoyiannis et. al: On the credibility of climate predictions [PDF]
Mer diskussion på ClimateAudit.org
Det är sedan tidigare väl känt att moln är en stor osäkerhetsfaktor i klimatmodellering, så pass stor så att stora delar av den antropogena uppvärmning som av klimatmodeller spås inträffa i framtiden i praktiken står och faller med hur responsen på molnbildningen blir vid en ökad global temperatur.
Förenklat kan man säga att AGW-teorin spår att ett varmare klimat orsakar mer värmeisolerande, höga cirrusmoln, vilka i sin tur ytterligare bidrar till att höja temperaturen. Det är tack vare denna och ett antal andra liknande s.k. positiva återkopplingsmekanismer som modellerna får en hög klimatkänslighet och därmed kan projicera temperaturökningar på mellan 3 och 6 grader fram till år 2100. För att detta ska gå ihop är man tvungen att anta, felaktigt som vi ska se nedan, att det är temperaturen som driver molnbildningen och inte tvärtom.
I tidigare inlägg har jag berört ett antal andra publicerade papper som sammantaget visar att IPCC-koncensusgänget generellt verkar räkna med för hög klimatkänslighet. I ett nytt papper som publiceras i Journal of Climate demonstrerar Roy Spencer och William Braswell att klimatmodellernas formler för moln gör att helt slumpvisa dagliga variationer i molntäcket orsakar årliga fluktuationer i havstemperaturerna som liknar en positiv återkoppling, men i själva verket inte är det. Här är alltså ännu en i raden av indicier som visar på att den i klimatmodeller antagna klimatkänsligheten är för hög. Från artikeln om denna studie på Physorg.com:
Spencer and his co-author, principal research scientist William (Danny) Braswell, used a simple climate model to demonstrate that something as seemingly innocuous as daily random variations in cloud cover can cause year-to-year variation in ocean temperature that looks like -- but isn't -- "positive cloud feedback," a warmth-magnifying process that exists in all major climate models.
"Our paper is an important step toward validating a gut instinct that many meteorologists like myself have had over the years," said Spencer, "that the climate system is dominated by stabilizing processes, rather than destabilizing processes -- that is, negative feedback rather than positive feedback."
Slumpvisa variationer ska givetvis inte orsaka några förändringar alls - dessa är brus.
Grafen nedan är en sammansättning av HADCRUT3 global temperaturavvikelse (blå) och ISCCP global molntäckesmätning (röd, juli 1983-juli 2007). Den sistnämnda kurvan (y-axeln 63-71%) är inverterad och sedan överlagd på temperaturerna.
Båda kurvorna i originalversion återfinns på climate4you.com
Korrelationen är visuellt tydlig men frågan är alltså vilken av parametrarna som är den drivande? Spencer och Braswell:s studie antyder att det är den röda kurvan, dvs variationer i molntäcket som driver temperaturerna. Då det inom klimatmodellering felaktigt antas motsatsen blir produkten en alldeles för hög klimatkänslighet. Från abstraktet:
For model runs producing monthly shortwave flux anomaly and temperature anomaly statistics similar to those measured by satellites, the diagnosed feedbacks have positive biases generally in the range of -0.3 to -0.8 W m-2 K-1. These results suggest that current observational diagnoses of cloud feedback – and possibly other feedbacks -- could be significantly biased in the positive direction.
Källor:
Journal of Climate, Spencer, Braswell: Potential Biases in Feedback Diagnosis from Observational Data: A Simple Model Demonstration
Physorg.com artikel
Google Earth (GE) har tillsammans med brittiska Met Office Hadley Centre for Climate Change och British Antarctic Survey (BAS) lanserat en ny "layer" som antingen är full med fel, alternativt måste klassas som den absolut mest alarmistiska klimatpropagandasmörja som någonsin har skådats (artikel i DN).
Vad sägs exempelvis om tropiska 18°C medeltemperatur på Svalbard år 2080-2099, >12°C för hela området runt Arktis, eller varför inte behagliga 8°C varmare i trakterna kring Sundsvall? Tydligen räcker det inte längre att gödsla folket med ordinär och redan överdriven klimatmodellproducerad data, nu måste framtidsprojektionernas temperaturer tydligen två- eller tredubblas för att få fram budskapet?
Bilden nedan visar hur mycket jorden enligt GE/Met Office/BAS kommer att värmas upp i December år 2099 jämfört med referensperioden 1980-1999. Fantasitemperaturer på 7 grader och högre dominerar i praktiken hela norra halvklotets landmassor.
Vi ser att norr om latitud 60°N (går genom mellersta sverige ungefär) så är temperaturerna i allmänhet 5° och däröver med haven inkluderade. Landmassorna är som sagt markant varmare och det blir även betydligt varmare ju närmare nordpolen man kommer.
Diagrammet nedan visar IPCC:s klimatmodell-ensemble med 18 olika klimatmodeller. Datan är från Assessment Report 4 (AR4, publicerad 2007) och visar zonal mean surface temperature change för hela jorden, dvs temperaturavvikelsen vid marken per latitud. Liksom GE så är referensperioden även här 1980-1999. Jordklotet visas här i tvärsnitt med sydpolen till vänster och nordpolen till höger i diagrammet. Latitud kan avläsas på horisontalaxeln.
Eftersom datan ovan är ett medelvärde per latitud blir naturligtvis värdena lägre då även hav är inberäknade. Ändå är avvikelsen stor jämfört med GE. För latitud 60°N visar en modell 2.1°C medan resterande modeller ligger i intervallet 0.8-1.6°C. Vid latitud 90°N är det högsta värdet uppe på 4,1 grader.
Bilden nedan är från en specifik modell som användes i AR4, MPI-ECHAM5 med IPCC utsläppsscenario SRES A1B (stabilisering på 720 ppm CO2) som bas. Återigen ser vi att temperaturen år 2080-2099 över delar av Arktis är som högst 10°C, samt för södra sveriges del 2-3°C och norra sverige 3-4° jmf. med referensperioden.
Det verkar som att temperaturdatan i Google Earth är åtminstonde dubblerad jämfört med IPCC:s modeller.
Slutligen, nedan bild visar GE "temperatur-justerad" till att överrensstämma med MPI-ECHAM5 ovan. Problemet är bara att samstämmigheten mellan dessa inträffar år 2030-2039 i GE, alltså 40-60 år tidigare än ECHAM5!
En annan lustig sak i GE är att inga förändringar alls jmf med referensperioden kan observeras förräns år 2010, vilket naturligtvis är fantastiskt lägligt. Praxis när det gäller klimatmodellering är att beviset på modellernas träffsäkerhet alltid förskjuts framåt i tiden, på det sättet försäkrar man sig om att ingen någonsin kan bevisa hur pinsamt dåliga de är. Och nu har GE/Met Office/BAS två år på sig att fippla med nästa 10-årsperiod så att den stämmer överrens med observationerna, samt att Hadley Centre for Climate Change fram tills dess kan utveckla en ny modell som är mycket bättre och som vi nu kan lita på. Bah!
Källor:
Google Earth Outreach (KMZ-fil): Climate change in our world
Google Earth Outreach (KMZ-fil): Climate change in our world - Antarctica
German Climate Computing Centre
Forskare på Research Unit Potsdam, Alfred Wegener Institute for Polar and Marine Research, har för första gången inkorporerat en kemisk beräkningsmodul för stratosfäriskt ozon i en global kopplad klimatmodell, s.k. General Circulation Model eller GCM kort och gott.
Atmosfären i tvärsnitt
Fram tills idag har GCM:er inte räknat med samspelet mellan förändringar i stratosfäriskt ozon och atmosfäriska luftflöden. Den nya modulen visar dock att samspelet ger tydliga och signifikanta ändringar i vindmönster från marknivå och ända upp till stratosfären.
Forskarna fokuserade på att undersöka och simulera luftflödet över Arktis, den s.k. Arktiska oscillationen, och konstaterade att när samspelet statosfäriskt ozon-luftflöde tas med i beräkningarna så påverkas arktiska polarvirvelns stabilitet [film]. Detta i sin tur får följdeffekter på lufttrycksmönstrens fördelning och därmed påverkar det utvecklingen av vädermönster lägre ned i atmosfären. På lång sikt reduceras givetvis också precisionen på de långtids-klimatprojektioner som tack vare IPCC numer är ett populärt politiskt slagträ.
Sascha Brand som är huvudförfattare av denna studie säger:
Our research is an important contribution to reduce the uncertainty in the simulation of today’s climate. Today’s climate models carry, contrary to many claims, still a high level of uncertainty. Only by understanding the basic processes in the Arctic, can we quantify these deviations and eliminate them.
Bilden ovan visar skillnaderna i lufttryck vid havsnivån mellan en standardmodell och en modell där man har inkluderat den kemiska modul som beskrivs ovan. Området över nordpolen uppvisar en positiv tryckförändring samtidigt som flera områden på lägre latituder uppvisar negativa tryckförändringar. Detta mönster påminner starkt om Arktiska oscillationen då den är i en negativ fas (bild nedan).
Ett följdprojekt blir nu att göra en långtids-klimatprojektion och se hur denna skiljer sig från dagens projektioner. Vi väntar med spänning på detta!
Denna studie understryker de fortsatt stora kunskapsluckor som forskarna har om klimatprocesserna. När en smärre klimatprocess som denna kan stjälpa, eller åtminstonde förändra (sannolikt signifikant) de 50- och 100-års klimatprojektioner som har gjorts hittills måste man ställa sig frågan; Hur många ytterligare klimatprocesser av liknande storlek har man egentligen missat att ta med i beräkningarna, helt enkelt för att de fortfarande är okända? Och vilka effekter kan detta tänkas få på slutresultatet? Lite självrannsakning bland klimatmodellförespråkarna vore på sin plats.
Källa: http://www.awi.de och Pressrelease
På SMHI:s hemsida presenterade man i dagarna en ny bok som sammanställer forskning om regionala klimatförändringar över Östersjöområdet. Bara titeln på denna bok, "Assessment of Climate Change for the Baltic Sea Basin", gör att det kryper i skinnet på mig och värre blir det när man börjar läsa pressmeddelandet.
Baserat på titeln och pressmeddelandet verkar detta sorgligt nog vara ytterligare ett typexempel på den slags klimatforskning som är på modet idag. Först antas en slutsats (klimatförändringarna är onaturliga), sedan klipps och klistras ett antal halvbakade växthusgas-baserade scenarion ihop, trycks genom regionala klimatmodeller för att därefter producera just det resultat som antogs. Givetvis krävs att de regionala klimatmodellerna ges stort utrymme eftersom det annars finns lite till inget faktiskt vetenskapligt stöd för de påståenden som presenteras.
Följande citat ur pressreleasen är intressant:
If adequate climate mitigation measures are not put in place by the global community, air temperatures could rise by 4-6 °C in northern areas such as Sweden, Finland and Western Russia, or by 3-5 °C in the southern areas such as Poland and Northern Germany. Water surface temperature in the Baltic Sea could increase by 2-4 °C.
Till att börja med kan man ju ifrågasätta formuleringen "If adequate climate mitigation measures are not put in place by the global community", ett solklart politiskt uttalande som inte hör hemma i en pressrelease av det här slaget.
Temperaturökningarna på 4-6 grader verkar dessutom inte vara annat än s.k. Hansenska extrapoleringar (egenpåhittad term, ödsla ej tid på att söka i Wikipedia). Eftersom en antropogen växthuseffekt enligt globala klimatmodeller ger lägst uppvärmning vid ekvatorn och högst vid polerna (s.k. polar amplification) och Hansen m fl andra alarmistiska forskare predikar temperaturökningar på upp till 12 grader vid just polerna så är det lätt att se hur forskarna bakom denna rapport har kommit fram till de 4-6 graders uppvärmning mellan latitud 70° och 50° nord. Vad vi har här är med andra ord inget nytt utan validering av globala klimatmodellprojektioner genom användandet av regionala modeller.
Med tanke på de slutsatser som beskrivs i pressreleasen kan vi med ett visst mått av säkerhet anta att man inte har faktorerat in nyare studier och rön som direkt påverkar de regionala klimatmodellernas tillförlitlighet. Vissa av de studier och rön jag pratar om har bland annat berörts på denna blogg tidigare; NAO, Ny rapport om Arktis från NASA/JPL, Ovanliga vindmönster.
Projektets koordinator, professor Hans von Storch, medger också i slutet av pressreleasen att modellerna är osäkra:
Climate scenarios are plausible but frequently also simplified descriptions of possible futures — they aren’t clear-cut predictions
Enligt Roger Pielke Sr., som har undersökt hur pass kvalificerade förutsägelser gjorda av regionala klimatmodeller är så är det dock värre ställt än så. Mer om detta här.
I kontrast till denna SMHI-sponsrade hyperalarmistiska rapport finns en annan studie av bland annat Daniel Hansson (doktorand i oceanografi som fram tills nyligen bloggade på klimatbloggen) där man har studerat 500 år av klimatförändringar över Östersjöområdet och konstaterar följande under stycket Naturlig variation eller inte:
Detta sammantaget gör att vi inte med säkerhet kan fastslå att Östersjöområdets nuvarande vinterklimat inte ryms inom den naturliga variationen, trots att det förmodligen är andra mekanismer som driver klimatet idag än tidigare.
Det man syftar på ovan är de 15 kalla respektive milda perioder som avviker från långtidsmedelvärdet över de senaste 500 åren. Det fastställs även att isläget för Östersjön under 1900-talet har stadigt gått mot mindre isutbredning och att regionen har värmts upp mer än globalt, men detta görs utan att plocka upp antropogena orsaker ur kaninhatten, eller dra definitiva slutsatser om vilka konsekvenser detta kan ha på ekosystemet.
En intressant sak i sammanhanget är denna kurva som presenteras i studien:
De cykliska dekadala eller multidekadala variationerna i isutbredning är visserligen intressanta men det som kanske är ännu mer intressant återfinns i början av mätserien. Uppenbart är att isläget 1720 till ca 1740 inte alls var så olikt det vi har idag men det hade varit oerhört intressant att även se statistiken sedan ca 1650. Med tanke på trendens utseende i början av mätserien så skulle jag våga gissa på att allt prat om onormala islägen i modern tid skulle kunna elimineras om vi bara hade 80 års data till att tillgå.
Hursomhelst är det uppfriskande att läsa studien gjord av Daniel Hanssons m fl då dom avhåller sig från alarmistiska antaganden och spekulationer utan håller sig till det som deras forskning har kommit fram till. Rapporten i sin helhet finns att läsa här.
Det har spekulerats om det på nätet tidigare, inte minst på denna blogg, men nu finns det peer reviewed forskning som bekräftar spekulationerna.
Klimatmodellerna avviker grovt från uppmätt data redan i nutid. I ett papper av Douglas, Christy, Pearson och Singer nyligen publicerat i International Journal of Climatology (utges av Royal Meteorological Society) jämförs resultat av 67 klimatmodellkörningar gjorda mha 22 klimatmodeller med observerade temperaturtrender från en rad olika mätdata. Klimatmodellerna ingår i det IPCC-stödda projektet kallat Climate of the 20th century.
Jämförelserna gäller specifikt atmosfären över tropikerna från marknivå till ca 14 km höjd. Detta geografiska område är det som enligt teorin om den mänskligt förstärkta växthuseffekten bör uppvisa ett tydligt "fingeravtryck" på vår klimatpåverkan. Detta fingeravtryck saknas vilket nog måste anses som nedslående (för de som har litat blint på modellerna, dvs).
I luftlagren runt 5 km höjd avviker modellerna med 100-300% från uppmätt data. I lagren ovanför 8 km höjd (~350 hPa tryckyta och lägre) har mätdatans och modellernas trender motsatt tecken!
Jämförelsen mellan de olika temperaturtrenderna syns i diagrammet nedan (klicka för större bild):
De 22 klimatmodellkörningarna representeras av röda linjer där den feta linjen är medelvärdet och tunna röda linjerna felmarginalerna. Data från tre olika satellitmätningsprogram - RSS, UAH samt UMD - syns i diagrammet till höger och visar ett samlat medelvärde för ett antal olika tryckytor. Data från fyra olika radiosondmätningsprogram - RATPAC, IGRA, HadAT2 samt RAOBCORE - visas i samma diagram som modellerna.
Trendskillnaden mellan modellerna och mätdata är anmärkningsvärd och den enda samstämmigheten återfinns vid markytan.
Douglas et al. summerar i sin rapport:
On the whole, the evidence indicates that
model trends in the troposphere are very likely inconsistent
with observations that indicate that, since 1979, there
is no significant long-term amplification factor relative to
the surface. If these results continue to be supported, then
future projections of temperature change, as depicted in
the present suite of climate models, are likely too high.
Eller i andra termer, glöm allt som heter klimatkatastrof, det finns inga trovärdiga bevis på att vi påverkar den globala temperaturen. Även om detta borde få IPCC att omvärdera sina forskningsresultat, och inte minst de katastrofscenarion av bibliska proprtioner som utlovas, så tvivlar jag starkt på att så kommer att ske. Snöbollen är satt i rullning och det kommer att krävas betydligt fler liknande rapporter innan den kan stoppas.
Läs hela pappret här [PDF] samt pressrelease
Uppdadering 2007-12-14: Artikel i Science Daily
