skip to main |
skip to sidebar
Det här inlägget kommer att bli långt då det är en ingående analys av Källéns och Rummukainens rapport till regeringens kommission för hållbar utveckling. Jag ska punkt för punkt analysera vad K&R egentligen skriver och hur stort vetenskapligt stöd deras diverse påståenden har.
Rapporten Ny klimatvetenskap 2006-2009 kan laddas ned här.
1. Växthusgashalterna i atmosfären fortsätter att öka. Ökningstakten är högre än tidigare.
Här finns inget att anmärka utöver att ökningstakten i sig knappast säger oss ett dyft om klimatutvecklingen.
2. Det senaste årets globala medeltemperatur ligger cirka 0,1 0C lägre än under de närmast föregående åren. Året 2008 tillhör ändå de tio varmaste åren sedan år 1850 och den senaste 10-årsperioden.
Man kan även hävda att den globala temperaturen samtliga år efter 2001 har legat på en och samma nivå. I en fas med global uppvärmning är det ganska självklart att de senaste åren i en mätserie hamnar i topp. Vi har nu däremot hamnat på en platå där temperaturutvecklingen har stabiliserats. Om detta är en tillfällig paus i uppvärmningen eller inledningen på en avkylning återstår att se.
Vad som är glasklart är att a) platån har inte förutsetts av klimatmodellerna och b) CO2- och temperaturkurvorna divergerar, något som inte är helt konsistent med hypotesen att CO2 driver klimatet.
3. Data om höjningen av havsytans nivå har studerats vidare för tidsperioderna 1961-2003 och 1993-2003. Resultat tyder på att höjningstakten har varit högre under den senare perioden, men eventuellt åter något lägre under de senaste 5 åren.
...vilket skulle styrka att den högre ökningstakten till stor del är orsakad av termisk expansion snarare än isavsmältning (jmf. temp. graf ovan). Vid en global uppvärmning slutar inte isarna att smälta bara för att temperaturen har stabiliserats på en viss (högre än "normal") nivå. Den termiska expansionen uppnår däremot jämvikt i en situation som den vi har idag.
Havsnivåhöjningen har under de senaste 8.000 åren varit stabil på ca 1.8 mm/år men felmarginalen i mätningarna är stor. För mellan 8000-15000 år sedan uppskattas ökningstakten ha varit 14 mm/år. Oavsett temperatur kommer vi att se en fortsatt havsnivåhöjning. K&R ägnar sig här åt vilda spekulationer som förvillar snarare än tillför någonting.
4. Den kraftiga uppvärmningstrenden i Arktis är sannolikt nära knuten till den globala uppvärmningen. Även på Antarktis västra delar har nu en uppvärmning konstaterats, som också är knuten till den globala temperaturhöjningen.
Här utelämnar K&R en mängd forskning som pekar på andra faktorer än växthusgaser. Vi har exempelvis förändringar i vind- och havsströmmar och inte minst en konstaterad minskning i molnighet över Arktis [studie] som kan förklara stora delar av uppvärmningen. För en mer ingående analys om faktorer som bidrar till Arktis uppvärmning/avsmältning se separat inlägg.
Gällande västra Antarktis, detta område har visat sig ha en mycket dynamisk historia de senaste 5 M åren med flertalet "kollapser" av istäcket [artikel].
Det finns inget robust vetenskapligt stöd för att Antarktis nu påverkas av människans växthusgasutsläpp. Tvärtom, en studie av British Antarctic Survey som snart kommer att publiceras i Geophysical Research Letters fastslår att istäcket över Antarktis är stabilt och till och med växer. En av forskarna bakom studien, dr Ian Allison på BAS, säger följande som svar till Australiens miljöminister, som likt en åsna envist hävdar att hela Antarktis smälter pga växthusgaser:
...there was not any evidence of significant change in the mass of ice shelves in east Antarctica nor any indication that its ice cap was melting. The only significant calvings in Antarctica have been in the west [...] Calvings of the magnitude seen recently in west Antarctica might not be unusual. Ice shelves in general have episodic carvings [sic] and there can be large icebergs breaking off -- I'm talking 100km or 200km long -- every 10 or 20 or 50 years.
Fullständig artikel i The Australian.
5. Nya studier av landismassors känslighet för uppvärmning och därmed deras avsmältningshastighet pekar på att havsytan kan höjas mer än vad som angavs i AR4, det kan röra sig om en meter.
...och andra studier säger raka motsatsen, exempel på detta här.
K&R diskuterar detta ingående i rapporten och visar själva på stora tveksamheter i ovanstående påstående men utelämnar lägligt nog osäkerheterna i sin sammanfattning. Det finns ingen forskning som entydigt visar att vi skulle få en meters havshöjning detta sekel, rent spekulativt nonsens av K&R.
6. En signifikant ändring av nederbördsmängderna har kunnat bestämmas utifrån observerade data. Denna ändring stämmer med vad som förväntas som ett resultat av en växthusgasuppvärmning.
Det finns endast en studie där man genom statistiskt trolleri kommit fram till att nederbördesmängderna har ökat, och självklart så har K&R körsbärsplockat just denna studie.
Både IPCC och ett antal andra studier har kommit fram till att någon förändring i nederbörsmängder hittills inte har kunnat observeras. Ett exempel på sådan studie finns här. I abstractet slutstycke kan vi läsa följande:
Trends have spatial variations with both positive and negative values, with a global-average near zero.
7. Den dramatiska havsisminskningen i Arktis 2007-2008 kan vara det första exemplet på en observerad tröskeleffekt, om den blir bestående.
En tröskeleffekt, eller tipping point, är per definition en point of no return. Här ägnar sig K&R åt grovt bristfällig logik, på gränsen till vad som kan klassas som kriminellt. Om vi hade haft en genuin tröskeleffekt hade Arktiska isen fortsatt att minska för varje år efter minimat 2007 och inte, som den har gjort, åter ökat i utbredning:
8. Det kan bli svårare än vad som hittills bedömts att begränsa den globala uppvärmningen till maximalt 2C. Till exempel stödjer senare forskning farhågorna om att kolsänkor kan bli mindre effektiva.
K&R brister här återigen i sina vetenskapliga referenser. Ny forskning visar nämligen att en av de största kolsänkorna - Nordatlanten - har en naturlig, långperiodisk variation i upptagningsförmåga. Vi är nu inne i en period med minskad upptagningskapacitet, något som har lett alarmister som K&R till den förhastade slutsatsen att det är människan som är orsaken. I själva verket kommer Nordatlantens upptagningskapacitet att öka igen i framtiden. Det är givet att om K&R ständigt missar dylika kritiska fakta -avsiktligt eller ej - så kommer dom konsistent att dra felaktiga slutsatser.
Artikel om Nordatlanten som kolsänka med referens till studie finns här.
Noterbart för K&R:s rapport är att kritiska parametrar, exempelvis sot som faktor i Arktis uppvärmning, diskuteras i deras rapport men utelämnas i sammafattningen.
Det här fenomenet är genomgående för hela rapporten och klassiskt exempel på hur man bedriver AGW-alarmistisk propaganda; Gräv ned alla vetenskapliga tveksamheter djupt ned i den del av texten som få förväntas läsa och göm därmed viktig information för den ointresserade/ouppmärksamme.
Källén och Rummukainen borde i min mening fråntas sina professorstitlar. Deras rapport till regeringen är stundtals på gränsen till ohederlig och ett hafsverk full med spekulationer och bristfälliga slutsatser.
Källor: Se inbäddade länkar.
SMHI har ihop med ett antal andra statliga verk investerat mycket prestige och skattepengar i en webbportal som är avsedd för klimatanpassning, och de konsultationsråd som ges på denna portal kan sannolikt förväntas kosta många miljarder skattepengar att implementera. Som förväntat är hela denna klimatportal-idé baserad på vad klimatmodellerna har att säga om klimatets framtida utveckling, med andra ord kommer denna portal att få skrotas inom några år när AGW-korthuset brakar ihop.
Tack vare en relativt nypublicerad studie i Hydrological Science Journal har vi nu ytterligare en pusselbit på plats och ytterligare ett kort i korthusets fundament har försvunnit. I studien konstaterar Koutsoyiannis et. al att klimatmodeller i stor utsträckning används inom hydrologiska och andra applikationer för att planera framtida scenarion - utan att modellernas tillförlitlighet överhuvudtaget har verifierats. SMHI med deras aktiva propagerande för klimatanpassning är ett lysande exempel på just detta.
Koutsoyiannis et. al jämförde 6 olika klimatmodeller som används i IPCC:s rapporter TAR (2001) och AR 4 (2007) med uppmätt nederbörd och temperatur på 8 olika ställen på jordklotet. Kriterierna för de punkter som valdes för jämförelsen var att dom låg på olika kontinenter, hade olika klimat och historisk tillförlitlig klimatdata över en 100-årsperiod.
Studiens resultat är inte helt överraskande; Tillförlitligheten på modellernas korttidsprojektioner (enstaka månader, år) är usel. På klimatologiska tidskalor (30 år löpande medelvärde) är situationen inte bättre - utan koppling till verkligheten och med andra ord vetenskapligt oanvändbart. Konkreta exempel som ges i studien är temperaturen i Vancouver och Albany som under observationsperioden hade sjunkit 1,5°C, samtidigt som modellerna predikade en höjning med 0,5°C.
Jämförelse modell vs observation, 30-årigt löpande medelvärde: Förändring i temperatur (övre t.v.) och nederbörd (övre t.h.) samt maximala naturliga variabiliteten för temperatur (nedre t.v.) och nederbörd (nedre t.h.). Klicka för större bild.
Koutsoyiannis et. al rön är milt uttryckt förödande för klimatmodellisterna, här ett urdrag ur studiens sluttext:
At the annual and the climatic (30-year) scales, GCM interpolated series are irrelevant to reality. GCMs do not reproduce natural over-year fluctuations and, generally, underestimate the variance and the Hurst coefficient of the observed series. Even worse, when the GCM time series imply a Hurst coefficient greater than 0.5, this results from a monotonic trend, whereas in historical data the high values of the Hurst coefficient are a result of large-scale over-year fluctuations (i.e. successions of upward and downward “trends”). The huge negative values of coefficients of efficiency show that model predictions are much poorer than an elementary prediction based on the time average. This makes future climate projections at the examined locations not credible.
Referenser:
Koutsoyiannis et. al: On the credibility of climate predictions [PDF]
Mer diskussion på ClimateAudit.org
DN.se skriver ikväll att globalt har denna vinter varit den kallaste på 14 år, och nämner mycket riktigt La Nina som orskande faktor.
Däremot är två andra saker i artikeln inte helt korrekta, båda enligt artikeln uttalade av Markku Rummukainen på SMHI.
För det första sägs att den långsiktiga globala uppvärmningen inte har avstannat, vilket enligt all tillgänglig data är fel. Någon reell temperaturförändring har inte skett sedan år 2001, vilket ger 7 år utan förändring. Om den långsiktiga uppvärmningen har avstannat eller inte är just nu osäkert (förutom i klimatmodeller). Denna temperaturplatå har till och med erkänts av IPCC:s ordförande, Rajendra Pachauri.
GISS (grön kurvan) är den temperatur som refereras i DN:s artikel
För det andra så påstår Rummukainen att "ingenting med Nasas siffror som är överraskande". Ett globalt medeltemperaturfall på ca 0.6 grader Celcius i samtliga mätserier under ett fåtal månader är verkligen ingenting annat än överraskande. Den som påstår annat vet inte vad han eller hon pratar om, oavsett vem arbetsgivaren är.
På tal om La Nina, denna verkar nu försvagas. Mer om detta följer senare...
På SMHI:s hemsida presenterade man i dagarna en ny bok som sammanställer forskning om regionala klimatförändringar över Östersjöområdet. Bara titeln på denna bok, "Assessment of Climate Change for the Baltic Sea Basin", gör att det kryper i skinnet på mig och värre blir det när man börjar läsa pressmeddelandet.
Baserat på titeln och pressmeddelandet verkar detta sorgligt nog vara ytterligare ett typexempel på den slags klimatforskning som är på modet idag. Först antas en slutsats (klimatförändringarna är onaturliga), sedan klipps och klistras ett antal halvbakade växthusgas-baserade scenarion ihop, trycks genom regionala klimatmodeller för att därefter producera just det resultat som antogs. Givetvis krävs att de regionala klimatmodellerna ges stort utrymme eftersom det annars finns lite till inget faktiskt vetenskapligt stöd för de påståenden som presenteras.
Följande citat ur pressreleasen är intressant:
If adequate climate mitigation measures are not put in place by the global community, air temperatures could rise by 4-6 °C in northern areas such as Sweden, Finland and Western Russia, or by 3-5 °C in the southern areas such as Poland and Northern Germany. Water surface temperature in the Baltic Sea could increase by 2-4 °C.
Till att börja med kan man ju ifrågasätta formuleringen "If adequate climate mitigation measures are not put in place by the global community", ett solklart politiskt uttalande som inte hör hemma i en pressrelease av det här slaget.
Temperaturökningarna på 4-6 grader verkar dessutom inte vara annat än s.k. Hansenska extrapoleringar (egenpåhittad term, ödsla ej tid på att söka i Wikipedia). Eftersom en antropogen växthuseffekt enligt globala klimatmodeller ger lägst uppvärmning vid ekvatorn och högst vid polerna (s.k. polar amplification) och Hansen m fl andra alarmistiska forskare predikar temperaturökningar på upp till 12 grader vid just polerna så är det lätt att se hur forskarna bakom denna rapport har kommit fram till de 4-6 graders uppvärmning mellan latitud 70° och 50° nord. Vad vi har här är med andra ord inget nytt utan validering av globala klimatmodellprojektioner genom användandet av regionala modeller.
Med tanke på de slutsatser som beskrivs i pressreleasen kan vi med ett visst mått av säkerhet anta att man inte har faktorerat in nyare studier och rön som direkt påverkar de regionala klimatmodellernas tillförlitlighet. Vissa av de studier och rön jag pratar om har bland annat berörts på denna blogg tidigare; NAO, Ny rapport om Arktis från NASA/JPL, Ovanliga vindmönster.
Projektets koordinator, professor Hans von Storch, medger också i slutet av pressreleasen att modellerna är osäkra:
Climate scenarios are plausible but frequently also simplified descriptions of possible futures — they aren’t clear-cut predictions
Enligt Roger Pielke Sr., som har undersökt hur pass kvalificerade förutsägelser gjorda av regionala klimatmodeller är så är det dock värre ställt än så. Mer om detta här.
I kontrast till denna SMHI-sponsrade hyperalarmistiska rapport finns en annan studie av bland annat Daniel Hansson (doktorand i oceanografi som fram tills nyligen bloggade på klimatbloggen) där man har studerat 500 år av klimatförändringar över Östersjöområdet och konstaterar följande under stycket Naturlig variation eller inte:
Detta sammantaget gör att vi inte med säkerhet kan fastslå att Östersjöområdets nuvarande vinterklimat inte ryms inom den naturliga variationen, trots att det förmodligen är andra mekanismer som driver klimatet idag än tidigare.
Det man syftar på ovan är de 15 kalla respektive milda perioder som avviker från långtidsmedelvärdet över de senaste 500 åren. Det fastställs även att isläget för Östersjön under 1900-talet har stadigt gått mot mindre isutbredning och att regionen har värmts upp mer än globalt, men detta görs utan att plocka upp antropogena orsaker ur kaninhatten, eller dra definitiva slutsatser om vilka konsekvenser detta kan ha på ekosystemet.
En intressant sak i sammanhanget är denna kurva som presenteras i studien:
De cykliska dekadala eller multidekadala variationerna i isutbredning är visserligen intressanta men det som kanske är ännu mer intressant återfinns i början av mätserien. Uppenbart är att isläget 1720 till ca 1740 inte alls var så olikt det vi har idag men det hade varit oerhört intressant att även se statistiken sedan ca 1650. Med tanke på trendens utseende i början av mätserien så skulle jag våga gissa på att allt prat om onormala islägen i modern tid skulle kunna elimineras om vi bara hade 80 års data till att tillgå.
Hursomhelst är det uppfriskande att läsa studien gjord av Daniel Hanssons m fl då dom avhåller sig från alarmistiska antaganden och spekulationer utan håller sig till det som deras forskning har kommit fram till. Rapporten i sin helhet finns att läsa här.
