skip to main |
skip to sidebar
DN:s sekundära klimatalarmistjournalist Annika Nilsson rapporterar att "Koldioxiden slår rekord", något som inte borde förvåna med tanke på att industrialismen i Kina och Indien har fortsatt att öka i oförminskad takt.
Det egentligen enda av intresse i artikeln är motsägelserna som framförs av Nilsson och Erland Källéns sidekick, Marku Rummukainen.
British Antarctic Survey (BAS) presenterade för några dagar sedan nya rön om Antarktis. Enligt BAS har Antarktis varit upp emot 6°C varmare under tidigare interglacialer (mellanistider) jämfört med idag. För 125 000 år sedan var havsnivån 4-6 meter högre än dagens och detta är en indikator på att både Antarktis och Grönlands istäcken var betydligt mindre än idag. Man har även hittat andra liknande temperaturtoppar under andra interglacialer de senaste 340 000 åren. För den intresserade finns det mer läsning om detta på BAS hemsida men det intressanta i sammanhanget är följande citat:
"We didn’t expect to see such warm temperatures, and we don’t yet know in detail what caused them. But they indicate that Antarctica’s climate may have undergone rapid shifts during past periods of high CO2".
Okej, tidigare perioder med höga CO2 halter alltså. Enligt stjärnreportern Annika Nilsson har vi nu en koldioxidhalt på "385,2 miljondelar, vilket är den högsta nivån på åtminstone 650 .000 år". Detta i sin tur skulle innebära att den "höga halten CO2" som BAS refererar till, och som smälte Antarktis på mindre än 10 000 år, skulle ligga någonstans kring 280 ppm. Högre än detta värde har det enligt tillgängliga rekonstruktioner inte varit de senaste 400 000 åren (undantaget senaste 100 åren).
Senaste interglacialen, alltså den för 125 000 år sedan när havsytan var 4-6 m högre och temperaturerna 6°C varmare på Antarktis, varade 10-12 000 år. Vi har de senaste 10 000 åren haft en koldioxidhalt på runt 280 ppm. Så varför har inte Antarktis smält och havsytan höjts med 4-6 meter redan nu?
Som jag ser det finns det två alternativ; a) Koldioxidhalten har, i motsats till vad rekonstruktionerna visar, under tidigare interglacialer varit betydligt högre än dagens 385 ppm, eller b) Orsaken till att Antarktis istäcke minskade dramatiskt för 125 000 år sedan och under tidigare interglacialer har ingen relation till koldioxid, den ökade halten CO2 är en bieffekt av varmare klimat.
Oavsett vilken av förklaringarna man väljer så går det bara att komma fram till en slutsats: Koldioxid ensamt är inte potent nog att driva globala uppvärmningar.
Vidare i artikeln fortsätter alarmisten Rummukanien med att referera till studier (utan referens) som stödjer hans världsbild: "Vissa studier pekar ut att metanhaltens ökning kommer från norra hemisfären. Tinande permafrost är en tänkbar källa" säger Rummukanien.
Vad Rummukanien och Nilsson glömmer att nämna är att två av varandra oberoende studier nyligen har kommit fram till att både historiska och den moderna ökningen av halten metan har orsakas av expanderande sumpmarker vilket är en normal reaktion på varmare klimat.
Studien från Scripps Institution of Oceanography i San Diego är den där man har rekonstruerat klimatet för 11 600 år sedan och som jag skrev om i april 2009 (länk). Forskaren Vasilii Petrenko säger i en kommentar:
"This is good news for global warming because it suggests that methane clathrates do not respond to warming by releasing large amounts of methane into the atmosphere"
I den andra studien från NOAA konstateras att uppgången av halten metan under 2007 och 2008 har sin orsak i främst ökad nederbörd över tropikerna vilket i sin tur har lett till en utbredning av sumpmarker. Dessutom pekas det på att Arktis har varit ovanligt varmt men att det inte finns några indikationer på att metanökningen beror på smältande permafrost:
"Dlugokencky and his colleagues from the United States and Brazil note that while climate change can trigger a process which converts trapped carbon in permafrost to methane, as well as release methane embedded in Arctic hydrates – a compound formed with water - their observations “are not consistent with sustained changes there yet.”"
Vilka de studier som Rummukainen refererar till är förblir ett djupt klimatmysterium.
Myter och lögner blir inte sanning för att dom upprepas hela tiden. Media, politiker och klimatalarmister fortsätter i oförminskad takt att sprida osanningar och flagrant förvrida fakta i klimatets namn.
Isutbredningen över Arktis är ett av många exempel. Det minimum på isutbredningen som observerades 2007 var enligt många alarmister en s.k. tipping point, ett exempel på att en tröskeleffekt hade uppnåtts från vilken det inte finns någon återvändo. Nordpolen skulle bli isfri redan 2008 eller om 5 år, beroende på vem man frågade.
Grafiken nedan visar färska ismätningar från NSIDC. Om man tar hänsyn till mätningarnas felmarginaler så är isutbredningen över Arktis nu helt normal jämfört med referensperioden 1979-2000. Detta om något borde överraska politikerna i Arktiska rådet, dvs om dom hade bemödat sig att kolla upp vad mätdata egentligen säger istället för att lyssna på sagoberättaren och klimatprofitören Al Gore.
Eftersom händelserna på Arktis inte har utvecklat som alarmisterna förutsett (önskat) så har fokus numer skiftat från isutbredning till isvolym istället. Svamlarna hävdar att eftersom så mycket is smälte 2007 så utgörs isen av tunn ettårsis som kommer att smälta mycket fortare när temperaturen ökar. Tyvärr (för alarmisterna) blev 2008 inget rekordår för vare sig temperatur eller isavsmältning så den tunna ettårsisen är nu inte-så-tunn tvåårsis. Under 2010 kan vi förvänta oss att mycket av denna tvåårsis blir ganska-så-tjock treårsis.
Dessutom visar nyligen gjorda flygmätningar att isen på många ställen är dubbelt så tjock som man tidigare trott, något som tyder på att satellitmätningar som mäter istjocklek inte är helt tillförlitliga. Flygmätningarna utfördes med en DC-3:a döpt till Polar 5. En månad innan expeditionen påbörjades hoppades forskarna att genom direkta mätningar visa hur mycket isen hade tunnats ut (artikel).
Mätresultatet visade dock raka motsatsen och där man hade förväntat sig hitta 2 meter tjock is var isen istället 4 meter tjock (artikel på Tyska). Underskattningen av isens tjocklek har alltså legat på omkring 100%. Inte så konstigt att klimatförändringarna är värre än befarat...
Ett annat exempel som vi inte ska gå in på djupare i detta inlägg är det eviga dravlet om permafrost och metan. För den intresserade finns ett tidigare inlägg om just detta (Metan-faran avblåst). Sammanfattningsvis kan man säga att precis som i fallen fågel- och svininfluensa, akrylamid och polaris, så är faran för stora metanutsläpp från smältande permafrost grovt och avsiktligt överdrivna med syfte att skrämma upp.
Relaterat inlägg: The Climate Scam
Metan-lagren i permafrosten kommer inte att frigöras vid en eventuell fortsatt global uppvärmning. Ytterligare ett i raden av alarmisternas grundlösa varningar kan nu avskrivas tack vare ett internationellt forskarteam på Scripps Institution of Oceanography i San Diego.
Metan, som i bilden ovan ses driva en raketmotor som utvecklas av NASA, är en växthusgas som är 20 ggr mer potent än koldioxid. Stora mängder metan finns lagrat i permafrosten och ett av klimatalarmisternas nyckelargument i skrämselpropagandan gör gällande att en global uppvärmning kommer att leda till att permafrosten smälter och att metanet frigörs. Vi skulle därigenom kunna få en "runaway global warming", alltså en kraftigt accelererande global uppvärmning.
I slutet av Yngre Dryas steg temperaturen 10°C på 20 år över Grönland. Under de följande 150 åren efter denna abrupta temperaturökning (som uppenbarligen var flera gånger större och snabbare än vad vi har sett idag) steg metanhalterna i atmosfären med 50%, från 500 till 750 ppb.
Alarmisterna har använt detta exempel som bevis på att permafrosten smälte och frigjorde metan men nu har det alltså visat sig att så inte var fallet. Den kemiska kompositionen av den metan som frigjordes under denna period matchar inte permafrost-metanets signatur. Snarare var det metan som härstammade från sumpmarker!
Förklaringen är helt enkelt att sumpmarkernas utbredning ökade då jorden värmdes upp, något som i dagens läge vid behov lätt kan förhindras. Studiens huvudförfattare, Vasilii Petrenko säger i en kommentar:
This is good news for global warming because it suggests that methane clathrates do not respond to warming by releasing large amounts of methane into the atmosphere.
Studien är publicerad i senaste utgåvan av tidskriften Science.
Relaterat inlägg: Sanningen om CH4
Källor:
Scripps News: artikel
Science: 14CH4 Measurements in Greenland Ice: Investigating Last Glacial Termination CH4 Sources (betal-artikel)
DN:s Karin Bojs fortsätter med oförminskad styrka att presentera halvsanningar i sin serie av klimatpropaganda-artiklar. Denna gång är metan, CH4, på tapeten igen. I senaste artikeln, Metan från tundran ökar värmen mer så är det mest gammal skåpmat om metanets farlighet. Visst är metan en potent växthusgas, det är i praktiken det enda som det inte råder någon kontrovers om. Men hur mycket av det som skrivs i artikeln i övrigt är korrekt?
Koncentrationerna av metan i atmosfären har enligt mätningar varit stabil sedan 1999, vilket tydligt kan ses i denna graph producerad av amerikanska NOAA:
Någon ökning av koncentrationen CH4 syns inte ett tecken av sedan 1999, trots den påstådda "bubblande tundran". Orsakerna till denna stabilisering är inte helt klarlagd men denna artikel publicerad i Geophysical Research Letters (AGU) listar en del trovärdiga förklaringar.
Går det då att hitta något stöd för de spekulationer om massiva metanutsläpp som presenteras i DN i paleoklimatologisk data? Jorden har varit lika varm under ett antal tillfällen historiskt som nu, bl a under medeltida värmeperioden (år 800-1300 AD) och postglacialtidens klimatoptimum (år 8000-5000 B.P.) och då borde man rimligtvis se några indikatorer på metanutsläpp i de isborrkärnor från t ex Grönland och Antarktis som används för att rekonstruera det historiska klimatet. Men (surprise, surprise) icke då. Det finns inga tecken på signifikanta ökningar av metankoncentrationer i denna data heller.
En annan artikel publicerad i G.R.L. av tyske forskaren G. Delisle visar att metanet i tundran över latitud N60° med all sannolikhet kommer att förbli lagrad där i minst 100 år till, även vid drastiska temperaturhöjningar under denna period. Delisle har använt en permafrost-temperaturmodell med 600 lager separerade minimum 10 cm från varandra, vilket ger en större upplösning och därigenom mer realistiska resultat. Dessutom räknar hans modell ned till 90 meters djup, i kontrast till tidigare modeller som endast räknade ned till 3 meter.
Återigen, som ofta inom dagens klimatforskning, har vi här en spekulativ "om, kanske, ifall" teori som inte stöds av vare sig observationer, nutida eller rekonstruerade, eller nyare och mer realistiska datormodeller. Men givetvis spelar sådana här små oegentligheter ingen roll i mediarapporteringen, huvudsaken är ju att förmedla att det pågår en klimatkatastrof oavsett om det finns vetenskapligt stöd för detta eller ej.
